Helle-Biblio

Det var tidig morgon. Sommaren hade kommit till Stockholm. Morgonen skulle bli dramatisk. Tidningarna skulle skriva om det i veckor. Kungliga posthusets rödtonade fasad fattade eld i de första solstrålarna. Det var en vacker morgon.

En anonym Ford stod parkerad på en sidogata. Och där stod Kurt vid ingången mot Wasagatan. Han var fortfarande klädd i sin slitna kostym från Stockholmsutställningen 1930. Sigvard hade sagt att det skulle vara precis så. Det var hans planering. Vad Kurt inte visste var att han skulle dö i smällen. Det var tanken. Nog hade han misstänkt det, men det brydde han sig inte om. Sigvard hade varit bra att ha. Nu var Kurt sin egen.

Han tog fram en tändsticksask. Asken med den nakna pojken på bilden, Solstickan. Han förde lågan mot stubintråden: ”Sjuttsingen! Vad det här var besvärligt.” Kurt fick inte fyr på tråden. Sigvard sa ju att det skulle vara så enkelt. Bara tända på dynamitgubbarna och sedan ta bilen. Flyktvägen var utlagd: Tegelbacken, Norr Mälarstrand, över Tranebergsbron och sedan raka spåret till Motala! Varför Motala? Han hade inte en aning! Det skulle det bli en jäkla smäll. Och, vilken underbar skenmanöver. Polisen skulle vara fullt upptagen. Det var tämligen riskfritt att ge sig av tillbaka, tillbaka till Staden.